Idag har vi spelat badminton tillsammans för första gången. Hoppas på en vana.
Enrecension? Javisst.
Förvånansvärt ofta for bollarna tillbaka över nät.
Förvånansvärt tidigt blev han blank i ansiktet av svett.
Förvånansvärt länge orkade han hålla tempot uppe efter det.
Han är ju trots allt 41 år gammal.
Hustrun och jag är olika. Bortsett från de rent uppenbara skillnaderna i färg, form, konsistens och lukt, så reagerar vi helt olika på vardagliga små saker. Jag skall ta ett par exempel.
Vi var för en tid sedan i en inredningsbutik. Bland mycket annat sålde de svart toalettpapper. Jag tänkte för mig själv att det är väl inget jag vill ha, men kanske kan det vara en kul present eller till och med passa i rätt badrum.
Hustrun: Vad knasigt, hur skall man då kunna veta när det är rent?
Den reflektionen hade jag nog inte kunnat göra ens med lite ansträngning.
Senare samma dag promenerade vi gågatan fram i Ystad. Det var flera grader kallt och blåsigt. Just den här dagen hade de dessutom lagt ut gågatan i vindriktningen så det var riktigt bitigt. När vi var lagom genomfrusna mötte vi två unga tjejer som var klädda så där som bara två unga tjejer kan få för sig att klä sig; Enbart utifrån hur det ser ut och helt utan hänsyn till vad elementen kommer att utsätta dem för. En av dem hade öppen, fladdrande kappa, kort (kort) kjol som skarvades ihop med stövlarna av endast ett par tunna strumpbyxor.
Hustrun: Burrrr. Jag fryser bara av att se på henne.
Nu måste jag nog vara helt uppriktig och säga att det inte var i närheten av vad jag förnam…
Och så här fortsätter det, i stort som smått. Och det är så härligt. Ofta skrattar jag och bara tittar jag på henne (nu talar jag alltså om hustrun igen) och försöker lista ut hur kugghjulen är kopplade därinne. Om det överhuvud taget är kugghjul så som jag känner dem.
Det är uppfriskande och helt underbart att kunna se på saker på så olika sätt, reagera så olika och ändå (eller kanske just tacka vare det) uppskatta varandras sällskap så väldigt, väldigt mycket.
20 januari 2001. Åtta år sedan – ÅTTA.
Tiden flyger och hon blir bara vackrare och snällare för varje år som går.
Så för att fira dagen och visa min uppskattning bryter jag mot ett antal danska trafikregler, felparkerar och springer över Kongs nytorv för att hinna få mig ett par knippen tulpaner innan blomgubben packat ihop. (Hur man kan stänga kl 18 en bröllopsdag begriper jag inte. Danskar.)
Med kvasten i handen träder jag in i hemmet och möts av en strålande lycklig hustru. Leendes från öra till öra uttrycker hon sin tacksamhet för de vackra tulpanerna och deklarerar att hon minsann har en present till mig också. Med hela kroppen signalerar hon vilken otrolig fullträff hon har fått till. Jag dras med i hennes iver och medan jag öppnar paketet rabblar min hjärna tyst gissningar baserade på paketets form, vikt, fasthet, mitt önsketänkande osv.
När jag till slut vecklar ut tingesten måste jag erkänna att det tar ett ögonblick innan jag förstår att det är … en spikmatta. 6000 sylvassa små pliggar jämnt utspridda över en liten dyna.
Det hade jag inte gissat.
Under idogt bedyrande att jag visst tycker om den och visst kommer att använda den, läser jag den medföljande instruktionen. Tydligen kommer den – rätt använd – att öka blodcirkulationen och skänka avkoppling. Den som överlever får se.
Jag får säkert anledning att återkomma senare med en recension.
Love hurts.
Jag vet inte hur Hägglund dansar, men för de av er som (i likhet med mig) trodde att han saknar humor: Läs
Kanske hade han hyrt en stand-in.
Hustrun har skaffat ny mobil. Det var väl egentligen inget större fel på den gamla mer än att det inte gick att ringa med eller ta emot samtal med den.
Valet av operatör föll på Telia, då de har (bäst) täckning där vi bor. Det är nog också det enda de är bäst på, faktiskt. För att sammanfatta en lång historia, så förbrukade jag totalt tre timmar på att få telianer av olika rang att förstå att det faktiskt inte kostar dem något vare sig i tid eller pengar att göra rätt. Så därför är det himla onödigt av dem att välja att göra fel.
Nu sitter dock den vackra skapelsen (hustrun, alltså) äntligen och ställer in sin nya telefon. Hon kör fast och ger mig luren. Jag hittar det hon söker, ställer in och lämnar tillbaka den. Jag väljer att inte kommentera att hon inte har dragit av skyddsplasten av displayen. Det brukar hon ju inte göra och jag vill inte genera henne.
När hon får tillbaka luren frågar hon om jag inte märkte något med den.
”Neeej”, svarar jag sådär avvaktande som vi gärna blir när det inte riktigt går ihop.
”Jag har dragit av all skyddsfilm” säger hon stolt.
”Mnjae, inte riktigt all. Jag tror att du har kvar den på displayen”.
Så nu blev hon generad i alla fall. Shit.
Jag gillar inte förtryck av kvinnor. Jag gillar inte förtryck av män heller, för den delen.
Men den moderna genusvetenskapen har tagit det hela till en nivå som får mig att fullkomligt häpna. Det sociala experimentet har pågått länge nog nu.
För mig var det droppen när jag från en förskolefröken fick höra att de instruerats av ‘genuspedagoger’ (i själva verket studenter på Tiinas institution i Lund) att möta föräldrars ifrågasättande med ”Det här behöver du inte förstå. Låt oss sköta det, vi vet vad vi håller på med.”
Ni som känner mig förstår att jag andades genom öronen hela vägen hem.
Det ligger en debattartikel på SvD Brännpunkt som är väl skriven och som jag välkomnar med öppen famn. Läs den!
Tack Tanja.
Tack även till svägerskan som gjorde mig uppmärksam på artikeln.