Hustrun har skaffat ny mobil. Det var väl egentligen inget större fel på den gamla mer än att det inte gick att ringa med eller ta emot samtal med den.
Valet av operatör föll på Telia, då de har (bäst) täckning där vi bor. Det är nog också det enda de är bäst på, faktiskt. För att sammanfatta en lång historia, så förbrukade jag totalt tre timmar på att få telianer av olika rang att förstå att det faktiskt inte kostar dem något vare sig i tid eller pengar att göra rätt. Så därför är det himla onödigt av dem att välja att göra fel.
Nu sitter dock den vackra skapelsen (hustrun, alltså) äntligen och ställer in sin nya telefon. Hon kör fast och ger mig luren. Jag hittar det hon söker, ställer in och lämnar tillbaka den. Jag väljer att inte kommentera att hon inte har dragit av skyddsplasten av displayen. Det brukar hon ju inte göra och jag vill inte genera henne.
När hon får tillbaka luren frågar hon om jag inte märkte något med den.
”Neeej”, svarar jag sådär avvaktande som vi gärna blir när det inte riktigt går ihop.
”Jag har dragit av all skyddsfilm” säger hon stolt.
”Mnjae, inte riktigt all. Jag tror att du har kvar den på displayen”.
Så nu blev hon generad i alla fall. Shit.