Jag bloggar inte

Här kommer en goding till från arkivet. Han har vuxit, vill jag lova. 

I vår skall han och lillebror (!!! det blir väl till att skrika ‘four’ redan på parkering) gå golfkurs. Det skall bli härligt. Det är alltid lika fascinerande att se hur fort de får koll på rörelserna och utvecklas. Lilleman gör väl som vanligt och lär sig i smyg. Han kan liksom aldrig med att öva när vi ser på, utan ett tu tre bara kan han och visar stolt upp sina nyvunna färdigheter. 

Så var det till exempel med cyklandet. Vi försökte och försökte utan att få till det och hade väl för en tid parkerat förhoppningarna när storebror en dag kom in och sa ”vet ni att brorsan kan cykla?”. 

Samma sak med läsande, skrivande och räknande. Vi hade knappt hört honom säga tio när han en dag satt där i baksätet och räknade upp till 100 och sedan baklänges ner igen. Hur glad jag än blev så, ja, 100 är liksom 100. Så när han glatt deklarerade ”jag kan 200 också, vill ni höra?” satte jag faktiskt på radion. 

Så nu väntar jag på att en dag sätta mig i bilen och samtidigt som jag vrider om nyckeln och halvmedvetet förvånas över hur lite bensin det är kvar, höra den söta lilla rösten från baksätet. 

Pappa, om du är trött kan jag k….

Jokkmokks kommun menar att ingen gjort fel när en tioårig pojke försvann under en skolutflykt och det inte rapporterades (underförstått för att det inte upptäcktes) förrän flera timmar senare. 

Jag finner det märkligt. Shit happens är när ungen kommer hem utan mössa. Att ungen inte kommer hem alls är oacceptabelt. Om ingen är ansvarig för att alla barn är med tillbaka från utflykten betyder det ju att det är ren tur de gånger så sker, eller?

En annan aspekt på det hela är att det faktiskt är lag på att vi skall lämna våra barn till skolan. Rimligen (jag har dock inte läst på så noga) borde det också vara lag på att vi får dem tillbaka.

[redigerat 2008-12-03]: HJ påtalade att kommunen heter Jokkmokk. Kvikkjokk är fjället där de var på utflykt. Shit happens, många k var det iaf.

Igår såg jag en pingisboll accelerera från 0 till >1000 km/h på 4 meter för att ränna rakt igenom tre tomburkar (Loka, tror jag), ett fyra meter högt (okokt) spagettitorn, min ena son på spikmatta och min andra i extas över en pruttkuddeorgel.

Jodå, det var teknologer inblandade. Lunds Tekniska Högskolas Fysicum hade öppet hus med utställningar, prova-på-experiment och en föreställning med galna fysikexperimet och en fullständigt gastkramande lasershow driven av över 400 lasrar.

Barnen for fram och tillbaka mellan förbluffning och kiknande gapskratt och fick mycket med sig att fundera över. Det är inte mycket som värmer mer än att dela sådant med sina barn.

Så här när ruset lagt sig hänger en annan känsla kvar. Det var slående med vilken hängivenhet och glädje som de blivande ingenjörerna tillämpade sina kunskaper i praktiska förevisningar. Den här gången för att underhålla och skapa uppmärksamhet och nyfikenhet hos framför allt barnen som besökte tillställningen. Men håller energin i sig finns det hopp om en hygglig framtid. Det är ju det här gänget som skall utveckla tekniken som möjliggör nya lösningar för transporter, energiförsörjning, kärnan till nya affärsverksamheter och därmed själva grundförutsättningen för den så omhuldade välfärden.

Så där satt jag i TV-soffan på kvällen och bara njöt av eftersmaken. Och ungefär som en riktigt bra film, när man tror sig sitta av den sista raksträckan före eftertexterna, bara tvärvänder och suger igång igen, kommer det från hustrun:

Jo, jag spelade in Top Gear åt dig idag.

…

Fatta!

En hel timme av den underbara dialogen mellan James, Jeremy och Richard lagd över en orgie i bilhistoria, motornyheter och reportage.

Det här avsnittets höjdpunkt var nog Richard Hammonds valhänta hantering av en F1.

Försök sova på det.

Fråga inte…

Robin han Paldi