På kontoret har det installerats närvarosensorer som automatiskt släcker ljuset i rummet om man själv skulle glömma att göra det när man går.
Bra, vi ska spara på strömmen där det går och underlätta för folk att göra rätt.
Motsvarande detektorer sitter också på toaletterna – eller alltså – på väggen inne på toaletterna.
Skitbra. Man behöver inte ens tända själv.
Dock bör man se till att inte sitta för länge och för stilla. Tricket är att vagga av och an med överkroppen då och då för att tydliggöra för detektorn att man är kvar därinne. Det fungerar hyggligt tills man, som jag, hänger upp kavajen på den därför avsedda kroken på väggen. Ovanför detektorn. Kavajen hänger då för detektorn och kavajer hänger som bekant stilla.
Då blir det mörkt. Har man, som jag, dessutom stängt dörren om sig blir det riktigt mörkt.
Jag inser först inte vad som har hänt utan vaggar från sida till sida och flaxar med armarna som en dåre. Till slut ger jag upp och försöker fundera ut en plan B.
Vid 43 års ålder borde jag ha tillräcklig kroppskännedom för att värdigt kunna avsluta vad jag företagit mig och hitta ut även i mörker. Men var är pappret? Jag trevar fruktlöst runt lite efter rullen när det går upp för mig varför det blivit mörkt. Plan C.
Med byxorna i knävecken skuttar jag lite trevande jämfota över golvet med armarna utsträckta framför mig för att hitta väggen och den, vid det här laget ljudligt fnittrande, kavajen.
I samma ögonblick som jag når fram och får på ljuset hör jag hur dörrhandtaget trycks ned av någon från utsidan.
Jag vet inte vem det var, men jag är övertygad om att vi båda är lika glada att de inte kopplat även dörrlåset till närvarosensorn.
