Vår hund Zara gillar inte vatten. Vi har provat det mesta men inte lyckats få i henne ens i den varmaste av insjöar. När vi kastat ut en pinne i vattnet har hon mest tittat på oss som med en blandning av ”vad gjorde du SÅ för” och ”tror du jag är dum på riktigt?”, men inte satt så mycket som en klo i vattnet. De obligatoriska svalkande avsköljningarna med vattenslangen varma sommardagar har varit pest och gjort att hon mest gått och blängt under lugg mot oss ända tills hon torkat.
Igår arbetade jag hemifrån för första gången på länge. Vädret var fantastiskt så vid fyratiden gjorde jag ett avbrott för en runda med Zara och bollslungan. Ni som känner henne vet hur svår hon är på bollar och annat som man kastar. Vi gick ner på ängen vid ån och kastade lite. Eller snarare jag kastade och Zara sprang, som en galning. Hon har mognat fint nu och är ganska lydig. Ett enkelt ”sss” räcker för att hon skall lägga sig och bli kvar trots att bollens flykt är så lockande att gravitationen nästan klingar av under hunden. Men först när jag undslipper det magiska ”varsågod” drar hon iväg så grästuvorna flyger.
Lätt hög på känslan av kommunikation och samspel tar jag upp bollen och går bort mot bron för att komma över på andra sidan ån och gå en runda längs grusvägarna. Solen skiner, luften är frisk, fåglarna kvittrar och Zara går trofast vid min sida. Livet är underbart. Jag viker av upp på bron men plötsligt är det något som fattas. Jag vänder mig om och där står hunden vid brofästet och jag kan svära på att där fanns bromsspår efter henne. Hon har helt tydligt brännt en säkring, står stelfrusen och glor på bron som ledde den ut i tomma intet.
Vi har ju gått över här hundratals gånger förut så jag ropar och lockar, men hunden rör inte en muskel. Jag går tillbaka och petar uppfordrande på henne, men det enda jag får tillbaka är en lidande, ömklig blick som ser ut att säga ”tvinga mig inte i döden”.
Du kommer jag att tänka på bollen. ”Sss” och så slungar jag iväg bollen långt över bron. Trancen släpper och Zara är sig själv igen, ivrig att få komma iväg efter bollen. Nöjd säger jag ”varsågod” och Zara tar två snabba skutt åt sidan, två till rakt fram för att sedan bli hängande likt en seriefigur i väntan på det nästan två meter fria fallet ner i den vårstinna ån. Det plaskar och skvätter som av en hel skolklass när hon simmar över och kravlar sig upp på andra sidan. Med full fart sätter hon av att leta efter bollen och först när hon har den i munnen verkar hon inse vad som hänt och skakar högst besvärad av sig vattnet.
Ett par kast till och en liten runda för att låta henne droppa av det värsta och sedan gick vi hemåt.
Över bron den här gången.
Zara
