Saknar ni Nykänen?

22 september, 2010

Ni minns han med ”Then you know it’s totally up yours” och bedömer sina vinstchanser till ”50-60″. Han är inte så aktiv längre men till alla er som saknar honom säger jag bara ”There is no danger on the roof”. Ty i det innersta finska finrummet – Nokias mobiltelefonutveckling – ser vi ut att ha fått en värdig ersättare. Åtminstone en bubblare. Till Financial Times yttrar ingen mindre än herr Anjoki att ”Android är kiss i byxan”.

Nu väntar vi på att Steve Balmer hänger på med ett ”Symbian är skit i näven”.

DN Testar

20 september, 2010

Jag är trött – tydligen mycket trött.

Följande dyker upp på dn.se

I mina ögon står det ”Nudisttest vecka 37. Påven och Zlatan på samma fest.”

Jag fattar vinken och går och lägger mig.

Distans-VAB

15 september, 2010

13-åringen (har hetat annat tidigare här i bloggen), är sjuk. Himla sjuk.

En ”fördel” när de blivit såpass gamla är att de reder sig själva och man kan smita iväg till jobbet ändå. Låt vara att jag försöker hålla lite koll med moderna koppel såsom SMS, Skype mm, men det går ändå att fokusera på jobbet och bara hålla ett öga då och då. Ungefär så här kan det se ut…

Himla sjuk…

Det snurrar.

23 september, 2009

Min favorit på SvD, A Hernadi, har slagit till igen. Karbonjournalistik när den är som sämst.

I rapporteringen efter tillslaget mot G4S värdedepå i morse har Alexandra varit och pratat med Adrian som från sitt köksfönster såg hela händelseförloppet. Han ondgör sig över att polisen inte syntes till och det faktumet får en framträdande plats i artikeln. Polisen framställs som plantor som inte visste vad som pågick.

Nu väljer ju jag att se det lite annorlunda.

Adrian säger sig ha förstått vad som pågick, han satt och tittade på i trettio minuter under vilka han hör och ser en helikopter landa på taket till en värdedepå och två män ta sig in genom ett takfönster. Därefter två explosioner. Han reagerar på att ha inte ser några poliser… En tanke här hade ju varit att själv ringa polisen – kanske. Planta!

Alexandra tindrar och är så scope-kåt att hon inte kommer sig för att fråga varför han inte larmade. Det enda hon gör är att kasta sig på telefon till Polisen för att höra sig för varför de inte var på plats. Svaret är lika enkelt som självklart. Larmet kom in först kl 05.19 när det hela var över. Ändå är vinklingen från Hernadi att polisen borde varit där. Planta!

How about vinkeln att ett helt lägenhetskomplex fullt i Adrianer sitter och tittar på utan att en enda av dem får för sig att larma polisen.

Jag vet inte att bedöma Polisens insats, det finns kanske utrymme för förbättring även där. Men Alexandra får återigen betyget: en överkryssad gåspenna.

Etablissemangets synpunkter på folknöjen för 104 år sedan

17 september, 2009

Allt var inte bättre förr. Inte ens långt förr.

Ur Aftonbladet 1905-09-28

Ur Aftonbladet 1905-09-28

Stress-pellar

1 september, 2009

Jag får ofta frågan om jag inte längtar tillbaka till Stockholm. Svaret kommer spontant och från hjärtat – Nej.

Ofta motiverar jag mig med att jag blir omkullsprungen i tunnelbanan (om det finns plats nog att falla på). Men den här är nästan bättre.

Hur i hela friden har de tänkt sig att man skall hinna över på den här grönperioden?

Röd gubbe

Bilprövning

1 april, 2009
Idag började jag dagen hos AB Svensk Bilprovning. Det till Aktiebolag omvandlade och illa förklädda monopolet. Tid bokad till 07.20.
Dimma och duggregn bidrog säkert till att lastbilen gick i diket på E6 och där stod två bärgare med vajrar kors och tvärs. Istället för att blåsa fram i 110 kryper vi alla snällt och precis så tålmodigt som tiden på dygnet medger förbi i 20 km/h. Jag kommer till sist fram till Bilprovningen, lämnar min bil som den enda på parkeringen och kliver fram till inskrivningsautomaten. Jag knappar in registreringsnumret och väntar på bekräftelse men får en ilsket röd skylt i ansiktet som meddelar att jag har kommit för sent och ombeds besöka bilprovningen.se för att boka en ny tid. Förbryllad tittar jag på klockan. 07.28. Jag är 8 minuter försenad till en aktivitet som förväntas av mig en gång per år per bil. 8 minuter. Jag tittar ut över parkeringen. Fortfarande bara min bil där. Jag går ett varv runt byggnaden, men alla dörrar är låsta och ingen öppnar när jag knackar. Genom fönstren kan jag se gott om lediga platser och lediga inspektörer. 
8 minuter. Jag har aldrig suttit mindre än 10 minuter och väntat på att få se mitt registreringsnummer på ljusskylten och dörren gå upp. 
Låt vara att upplevelsen därefter i regel är god. Trevlig och possitiv personal och väl insmord rutin. Men allt det goda förtas i ett slag av att någon bestämt sig för att inte tillåta att en KUND kommer 8 minuter försent utan tvingas att, trots att anläggningen förefaller ha kapacitet att ta emot, åka därifrån med ogjort ärende och boka ny tid vid senare tillfälle. 
När jag kom till kontoret och delade med mig av mitt missnöja till en kollega, log han bara och frågade 
”Vad hade du förväntat dig med så låga skatter?”

Zaras premiär

21 mars, 2009

Vår hund Zara gillar inte vatten. Vi har provat det mesta men inte lyckats få i henne ens i den varmaste av insjöar. När vi kastat ut en pinne i vattnet har hon mest tittat på oss som med en blandning av ”vad gjorde du SÅ för” och ”tror du jag är dum på riktigt?”, men inte satt så mycket som en klo i vattnet. De obligatoriska svalkande avsköljningarna med vattenslangen varma sommardagar har varit pest och gjort att hon mest gått och blängt under lugg mot oss ända tills hon torkat. 

Igår arbetade jag hemifrån för första gången på länge. Vädret var fantastiskt så vid fyratiden gjorde jag ett avbrott för en runda med Zara och bollslungan. Ni som känner henne vet hur svår hon är på bollar och annat som man kastar. Vi gick ner på ängen vid ån och kastade lite. Eller snarare jag kastade och Zara sprang, som en galning. Hon har mognat fint nu och är ganska lydig. Ett enkelt ”sss” räcker för att hon skall lägga sig och bli kvar trots att bollens flykt är så lockande att gravitationen nästan klingar av under hunden. Men först när jag undslipper det magiska ”varsågod” drar hon iväg så grästuvorna flyger. 

Lätt hög på känslan av kommunikation och samspel tar jag upp bollen och går bort mot bron för att komma över på andra sidan ån och gå en runda längs grusvägarna. Solen skiner, luften är frisk, fåglarna kvittrar och Zara går trofast vid min sida. Livet är underbart. Jag viker av upp på bron men plötsligt är det något som fattas. Jag vänder mig om och där står hunden vid brofästet och jag kan svära på att där fanns bromsspår efter henne. Hon har helt tydligt brännt en säkring, står stelfrusen och glor på bron som ledde den ut i tomma intet.

Vi har ju gått över här hundratals gånger förut så jag ropar och lockar, men hunden rör inte en muskel. Jag går tillbaka och petar uppfordrande på henne, men det enda jag får tillbaka är en lidande, ömklig blick som ser ut att säga ”tvinga mig inte i döden”. 

Du kommer jag att tänka på bollen. ”Sss” och så slungar jag iväg bollen långt över bron. Trancen släpper och Zara är sig själv igen, ivrig att få komma iväg efter bollen. Nöjd säger jag ”varsågod” och Zara tar två snabba skutt åt sidan, två till rakt fram för att sedan bli hängande likt en seriefigur i väntan på det nästan två meter fria fallet ner i den vårstinna ån. Det plaskar och skvätter som av en hel skolklass när hon simmar över och kravlar sig upp på andra sidan. Med full fart sätter hon av att leta efter bollen och först när hon har den i munnen verkar hon inse vad som hänt och skakar högst besvärad av sig vattnet. 

Ett par kast till och en liten runda för att låta henne droppa av det värsta och sedan gick vi hemåt.
Över bron den här gången. 

 

Zara

Zara

Pappa razzi

8 mars, 2009

Har ni hört den här?

Man skall inte sitta för länge framför TVn (datorn, TV-spelet osv). Man kan få fyrkantiga ögon.

Och har ni hört den här?

Även små krukor har öron.

Nå, tiderna förändras och numera har småkrukorna även digitalkamera. Kolla vad som kom med hem från grabbarnas sportlov i Alperna. Gott om snö och sol ute vet vi från de övriga bilderna på ”rullen”. Likafullt står han där. Vid första anblicken ser bilden oskyldig ut, men vi ungdomar undgår inte att känna igen den lilla attiraljen han håller i handen. Inte lär han komma undan med någon halvlam ”jag bara provade en kort stund” heller. Kolla in ögonen!

 

Wii

Wii

Hör jag en pudel i farstun?

Min bror, modellen

14 februari, 2009

Kommer ni ihåg brorsans njurar?

Landstinget behöver ju som bekant spara. När de nu behöver försöksobjekt till en ny studie var det något snille på marknadsavdelningen (normalt sett glest med den varan) som kom på att man ju kunde återanvända plåtarna från den där nuc-snubben som var inne förra året med stopp i avloppet.

Sagt och gjort och så ut med den på ett socialt forum med lämpliga kriterier för hos vilka den skall visas.

FB-annons

Annonsen dök naturligvis upp på min sida. Jag blev först glad (på gränsen till fnittrig) över återseendet. När det lagt sig och jag tagit mig upp i stolen igen, började jag fundera över varför just jag förärats en sådan annons. Tror de att jag tror att jag är smart? Eller tror de att jag har ett så stort ego att jag inte kan motstå att få min briljans bekräftad i vad som framstår som ett vetenskapligt utformat test?

Vilket det än är, så vågar jag inte klicka på länken. Då kanske den inte är där nästa gång. För om jag har tagit testet och det visar sig att… så tar det ju bort den, eller? Och det vill jag ju inte. Den får mig att må lite bra. Den påminner mig ju om min bror.