Arkiv för februari, 2011

Jag gillar ny teknik – men…

torsdag, 17 februari, 2011

På kontoret har det installerats närvarosensorer som automatiskt släcker ljuset i rummet om man själv skulle glömma att göra det när man går.

Bra, vi ska spara på strömmen där det går och underlätta för folk att göra rätt.

Motsvarande detektorer sitter också på toaletterna – eller alltså – på väggen inne på toaletterna.

Skitbra. Man behöver inte ens tända själv.

Dock bör man se till att inte sitta för länge och för stilla. Tricket är att vagga av och an med överkroppen då och då för att tydliggöra för detektorn att man är kvar därinne. Det fungerar hyggligt tills man, som jag, hänger upp kavajen på den därför avsedda kroken på väggen. Ovanför detektorn. Kavajen hänger då för detektorn och kavajer hänger som bekant stilla.

Då blir det mörkt. Har man, som jag, dessutom stängt dörren om sig blir det riktigt mörkt.

Jag inser först inte vad som har hänt utan vaggar från sida till sida och flaxar med armarna som en dåre. Till slut ger jag upp och försöker fundera ut en plan B.

Vid 43 års ålder borde jag ha tillräcklig kroppskännedom för att värdigt kunna avsluta vad jag företagit mig och hitta ut även i mörker. Men var är pappret? Jag trevar fruktlöst runt lite efter rullen när det går upp för mig varför det blivit mörkt. Plan C.

Med byxorna i knävecken skuttar jag lite trevande jämfota över golvet med armarna utsträckta framför mig för att hitta väggen och den, vid det här laget ljudligt fnittrande, kavajen.

I samma ögonblick som jag når fram och får på ljuset hör jag hur dörrhandtaget trycks ned av någon från utsidan.

Jag vet inte vem det var, men jag är övertygad om att vi båda är lika glada att de inte kopplat även dörrlåset till närvarosensorn.

De växer – logiskt sett

måndag, 14 februari, 2011

Vi har på förekommen anledning en sjusitsig bil…

Sätena längst bak är i minsta laget för vuxna, men helt ok för små barn – tycker jag. Barnen tyckte väl också att det i början, men med tiden har intresset att sitta längst bak avtagit och vi vuxna har fått ta vårt ansvar och börjat fördela sittplatser i storleksordning.

Häromdagen ondgjorde sig sexåringen över hur orättvist det är att hon som är minst ska behöva sitta där det är som trängst… Måhända är hon större inuti än utanpå.

Vad det finns

fredag, 4 februari, 2011

Fredag 4/2

Idag bär det av till Stockholm på ett jobb. Väckarklockan på 05.20 (att jag aldrig lär mig), upp och iväg. Vilket också innebär ut…
Det blåser 12 -14m/s enligt väderappen i telefonen. Att det piskar ner snöblandat regn kan jag konstatera alldeles själv, utan tekniska hjälpmedel.

Skitväder.

Jag kör längs 108:an, är trött, huttrig och surar redan över att jag kommer att behöva gå de dryga hundra metrarna från parkeringen till terminalbyggnaden – i det här vädret. Urk.
Vindrutetorkarna går på högvarv, fläkten är uppskruvad för att hålla rutorna imfria och vinden stöter bilen i sidled gång på gång.

Skitväder.

Där framme i det kompakta mörkret ser jag en mötande bil. Den ser ut att köra sakta. Tro det, den har ju bara ett fungerande halvljus. Milt osmart i det här vädret. Mötet närmar sig och jag blir inte klok på om det är höger eller vänster lykta som fungerar eftersom den ser ut att ligga mitt i filen. För säkerhets skull drar jag mig lite ut till höger. Det är ju dålig sikt.

Skitväder.

Så möts vi. Jag och motorcykeln… I samma ögonblick som det går upp för mig att det är en motorcykel kan jag svära på att jag genom visir, vindbrus och rutor kan höra mannen (ja, ni kvinnor får ursäkta, men jag förutsätter att det är en man) skrika.

Skijjjtväeijdöör!!!