Jag bloggar inte

Jag jobbar just nu i centrala Köpenhamn. 200 meter från slottet. Jag kör bil till jobbet. Vilka associationer får stockholmarna nu? Jodå, jag har parkeringsproblem även här. Se bara hur det såg ut i morse. Var skall jag ställa bilen? Så många platser att välja mellan att det är nästan omöjligt.

Parkeringsproblem

I ärlighetens namn (man vill ju inte väcka avundssjuka i onödan) måste jag erkänna att det var riktigt trångt igår. Det måste ha varit något seminarium i krokarna för hela den här längan var full av bilar. Jag fick parkera hela 200 meter från porten. Och det regnade när jag skulle hem.

Så var det dags igen för en tripp till Stockholm. Ni vet, myrstacken på holmarna.

Det bjöds för all del på hyggligt väder och sol är nyttigt så humöret var på topp efter promenaden från centralen till Norrmalmstorg.

Men efter ett inspirerande inledande möte med chefen-chefen bar det stadigt utför.

Jag blev nerknölad på en sittplats marginellt större än flygplanssätet jag nyttjat i ett par timmar tidigare. Trots att min dator är relativt liten fanns det inte bordsyta nog att ställa den på. Efter en halvtimmes mejlmangel med datorn i knät var det lunchdags. Jag har lagom vant mig vid den danska ”kantine-kulturen” med vällagad buffé  så inte nog med att jag nu förväntas stå för kostnaden själv utan som för att förfina hånet blir jag dessutom ivägsläpad till Donken. Istället för den vanliga lilla tallriken med päron och några bitar brie har jag nu en plastpåse maskinskalade minimorötter i fickan. Sunk.

Eftermiddagen gick undan värre och mitt sista möte slutade någotsånär i tid.

Under promenaden tillbaka till centralen insåg jag sakta hur dränerad på energi jag blivit under dagen. Sådär som man lätt blir efter en lång serie möten. Det slår mig att jag skulle må bra av en hastig träff med lillebror. Efter en snabb titt på klockan inser jag att jag inte skulle hinna även om statstjänstemannen i fråga mot all förmodan vore tillgänglig.

Jag stannar till på Sergels torg och tar en bild av glaspinnen och skickar till brorsan med texten ”Ny chans nästa onsdag”. Bara för att kondenserat tala om var jag är och att jag inte är det utan att, varm i hjärtat, tänka på möjligheten att få träffa honom.

Ny chans nästa onsdag

Tillbaka kommer ett SMS

Den där stolpen ser jag varje dag, pucko! Den bakom linsen är det värre med.

Han är för rar, min bror. Jag blev glad i hela kroppen och energitilskottet bar mig hela vägen tillbaka till centralen.

Jag har en olat. Eller last.

När jag har parkerat utanför kontoret kliver jag inte ur med en gång. Jag slår bara av motorn, lutar mig tillbaka och lyssnar färdigt till det stycke som för tillfället kommer ur högtalarna.

När jag tänker efter kanske det inte är något fel i det alls. Bra känns det ju – långt in på förmiddagen.