Barns utveckling

13 februari, 2009

Här kommer en goding till från arkivet. Han har vuxit, vill jag lova. 

I vår skall han och lillebror (!!! det blir väl till att skrika ‘four’ redan på parkering) gå golfkurs. Det skall bli härligt. Det är alltid lika fascinerande att se hur fort de får koll på rörelserna och utvecklas. Lilleman gör väl som vanligt och lär sig i smyg. Han kan liksom aldrig med att öva när vi ser på, utan ett tu tre bara kan han och visar stolt upp sina nyvunna färdigheter. 

Så var det till exempel med cyklandet. Vi försökte och försökte utan att få till det och hade väl för en tid parkerat förhoppningarna när storebror en dag kom in och sa ”vet ni att brorsan kan cykla?”. 

Samma sak med läsande, skrivande och räknande. Vi hade knappt hört honom säga tio när han en dag satt där i baksätet och räknade upp till 100 och sedan baklänges ner igen. Hur glad jag än blev så, ja, 100 är liksom 100. Så när han glatt deklarerade ”jag kan 200 också, vill ni höra?” satte jag faktiskt på radion. 

Så nu väntar jag på att en dag sätta mig i bilen och samtidigt som jag vrider om nyckeln och halvmedvetet förvånas över hur lite bensin det är kvar, höra den söta lilla rösten från baksätet. 

Pappa, om du är trött kan jag k….

Återfall

5 februari, 2009

Hustrun har bestämt sig för ett återfall. Senast det begav sig slutade det hela med att hon skickade iväg ett för företeelsen mycket typiskt huvud imponerande 50 meter. Låt vara under ilsket utstötande av gutturala läten. Jag har en känsla av att hon kommer bättre överens den här gången. 

Filmsnutten är från senast det begav sig. Visst är det vackert. 

Arkivbilder

Badminton med sonen

24 januari, 2009

Idag har vi spelat badminton tillsammans för första gången. Hoppas på en vana. 

Enrecension? Javisst. 

Förvånansvärt ofta for bollarna tillbaka över nät. 

Förvånansvärt tidigt blev han blank i ansiktet av svett.

Förvånansvärt länge orkade han hålla tempot uppe efter det. 

Han är ju trots allt 41 år gammal.

Vi är olika

23 januari, 2009

Hustrun och jag är olika. Bortsett från de rent uppenbara skillnaderna i färg, form, konsistens och lukt, så reagerar vi helt olika på vardagliga små saker. Jag skall ta ett par exempel. 

Vi var för en tid sedan i en inredningsbutik. Bland mycket annat sålde de svart toalettpapper. Jag tänkte för mig själv att det är väl inget jag vill ha, men kanske kan det vara en kul present eller till och med passa i rätt badrum. 

Hustrun: Vad knasigt, hur skall man då kunna veta när det är rent?

Den reflektionen hade jag nog inte kunnat göra ens med lite ansträngning. 

Senare samma dag promenerade vi gågatan fram i Ystad. Det var flera grader kallt och blåsigt. Just den här dagen hade de dessutom lagt ut gågatan i vindriktningen så det var riktigt bitigt. När vi var lagom genomfrusna mötte vi två unga tjejer som var klädda så där som bara två unga tjejer kan få för sig att klä sig; Enbart utifrån hur det ser ut och helt utan hänsyn till vad elementen kommer att utsätta dem för. En av dem hade öppen, fladdrande kappa, kort (kort) kjol som skarvades ihop med stövlarna av endast ett par tunna strumpbyxor. 

Hustrun: Burrrr. Jag fryser bara av att se på henne. 

Nu måste jag nog vara helt uppriktig och säga att det inte var i närheten av vad jag förnam…

Och så här fortsätter det, i stort som smått. Och det är så härligt. Ofta skrattar jag och bara tittar jag på henne (nu talar jag alltså om hustrun igen) och försöker lista ut hur kugghjulen är kopplade därinne. Om det överhuvud taget är kugghjul så som jag känner dem. 

Det är uppfriskande och helt underbart att kunna se på saker på så olika sätt, reagera så olika och ändå (eller kanske just tacka vare det) uppskatta varandras sällskap så väldigt, väldigt mycket.

Freudiansk pedagogik

23 januari, 2009

11-åringen har engelskaglosor i läxa. Vi har pratat om poängen med association som stöd för minnet och inlärningen. Han uppskattar och använder gärna det knepet men tydligen finns det en gräns. 

Jag: Då kör vi. Lek.

Sonen: Game.

Jag: Tog. (i betydelsen fångade)

Sonen: Hmmm, njae den har jag glömt. 

Jag: [kåt]

Sonen: ÄCKEL!!!

Jag: Men det heter så och nu lär du ju inte glömma det. (Fniss)

Sonen: Nä, just det. Shit! Äckel!!!

Så nu vet vi. Där ungefär gick gränsen.

Bröllopsdag

21 januari, 2009

20 januari 2001. Åtta år sedan – ÅTTA. 

Tiden flyger och hon blir bara vackrare och snällare för varje år som går. 

Så för att fira dagen och visa min uppskattning bryter jag mot ett antal danska trafikregler, felparkerar och springer över Kongs nytorv för att hinna få mig ett par knippen tulpaner innan blomgubben packat ihop. (Hur man kan stänga kl 18 en bröllopsdag begriper jag inte. Danskar.)

Med kvasten i handen träder jag in i hemmet och möts av en strålande lycklig hustru. Leendes från öra till öra uttrycker hon sin tacksamhet för de vackra tulpanerna och deklarerar att hon minsann har en present till mig också. Med hela kroppen signalerar hon vilken otrolig fullträff hon har fått till. Jag dras med i hennes iver och medan jag öppnar paketet rabblar min hjärna tyst gissningar baserade på paketets form, vikt, fasthet, mitt önsketänkande osv. 

När jag till slut vecklar ut tingesten måste jag erkänna att det tar ett ögonblick innan jag förstår att det är … en spikmatta. 6000 sylvassa små pliggar jämnt utspridda över en liten dyna. 

Det hade jag inte gissat. 

Under idogt bedyrande att jag visst tycker om den och visst kommer att använda den, läser jag den medföljande instruktionen. Tydligen kommer den – rätt använd – att öka blodcirkulationen och skänka avkoppling. Den som överlever får se. 

Jag får säkert anledning att återkomma senare med en recension. 

Love hurts.

Politik kan vara roligt det också

15 januari, 2009

Jag vet inte hur Hägglund dansar, men för de av er som (i likhet med mig) trodde att han saknar humor: Läs

Kanske hade han hyrt en stand-in.

Ny mobil

11 januari, 2009

Hustrun har skaffat ny mobil. Det var väl egentligen inget större fel på den gamla mer än att det inte gick att ringa med eller ta emot samtal med den.

Valet av operatör föll på Telia, då de har (bäst) täckning där vi bor. Det är nog också det enda de är bäst på, faktiskt. För att sammanfatta en lång historia, så förbrukade jag totalt tre timmar på att få telianer av olika rang att förstå att det faktiskt inte kostar dem något vare sig i tid eller pengar att göra rätt. Så därför är det himla onödigt av dem att välja att göra fel.

Nu sitter dock den vackra skapelsen (hustrun, alltså) äntligen och ställer in sin nya telefon. Hon kör fast och ger mig luren. Jag hittar det hon söker, ställer in och lämnar tillbaka den. Jag väljer att inte kommentera att hon inte har dragit av skyddsplasten av displayen. Det brukar hon ju inte göra och jag vill inte genera henne.

När hon får tillbaka luren frågar hon om jag inte märkte något med den.

”Neeej”, svarar jag sådär avvaktande som vi gärna blir när det inte riktigt går ihop.

”Jag har dragit av all skyddsfilm” säger hon stolt.

”Mnjae, inte riktigt all. Jag tror att du har kvar den på displayen”.

Så nu blev hon generad i alla fall. Shit.

Genus-flummet får välkommet mothugg

10 januari, 2009

Jag gillar inte förtryck av kvinnor. Jag gillar inte förtryck av män heller, för den delen.

Men den moderna genusvetenskapen har tagit det hela till en nivå som får mig att fullkomligt häpna. Det sociala experimentet har pågått länge nog nu.

För mig var det droppen när jag från en förskolefröken fick höra att de instruerats av ‘genuspedagoger’ (i själva verket studenter på Tiinas institution i Lund) att möta föräldrars ifrågasättande med ”Det här behöver du inte förstå. Låt oss sköta det, vi vet vad vi håller på med.”

Ni som känner mig förstår att jag andades genom öronen hela vägen hem.

Det ligger en debattartikel på SvD Brännpunkt som är väl skriven och som jag välkomnar med öppen famn. Läs den!

Tack Tanja.

Tack även till svägerskan som gjorde mig uppmärksam på artikeln.

Shit happens

3 december, 2008

Jokkmokks kommun menar att ingen gjort fel när en tioårig pojke försvann under en skolutflykt och det inte rapporterades (underförstått för att det inte upptäcktes) förrän flera timmar senare. 

Jag finner det märkligt. Shit happens är när ungen kommer hem utan mössa. Att ungen inte kommer hem alls är oacceptabelt. Om ingen är ansvarig för att alla barn är med tillbaka från utflykten betyder det ju att det är ren tur de gånger så sker, eller?

En annan aspekt på det hela är att det faktiskt är lag på att vi skall lämna våra barn till skolan. Rimligen (jag har dock inte läst på så noga) borde det också vara lag på att vi får dem tillbaka.

 

[redigerat 2008-12-03]: HJ påtalade att kommunen heter Jokkmokk. Kvikkjokk är fjället där de var på utflykt. Shit happens, många k var det iaf. :-)