Jag bloggar inte

Idag lärde jag mig att cyklister när de håller ut handen inte gör det för att möta fotgängare i en så kallad high five.
Jag lärde mig också att de i stora stycken saknar humor.

Det pågår en fejd här hemma. Ondskefulla krafter är i rörelse. Enkla budskap ”missförstås” med flit, order ignoreras och om man får tro parterna i konflikten, har rena förgiftningsförsök förekommit.

Det handlar om allvarliga saker. Gurka.

Som bekant finns det flera olika sorters inlagd gurka. Snarlika kan tyckas. En del är skivade med rakt snitt, andra med kurvigt dito, men de är inlagda i ättika, salt och diverse kryddor. Variationerna i kryddningen är så små att skillnaden dem emellan är för mig som gurkamatör så försvinnande liten att ett blindtest skulle sluta i förödmjukelsen att inte kunna hålla isär proverna länge nog att formulera en recension. Än mindre rangordna dem.

Men det finns det de som har en mer utvecklad gurksmak. Som aldrig skulle drömma om att besudla sin omsorgsfullt utsmetade leverpastej med skivor ur fel spad. Som känner skillnaden bara de sticker gaffeln i den ädla lilla biten i burken. Som långt innan gommen drabbas, vet att de har att göra med en kryddning som avviker från den så noga utvalda favoriten. De har valt sin sort och är den trogen in i döden. Gurkofiler.

Det bor två stycken här hemma. Det hade ju varit ok om det nu inte var för att de tillber varsin gurkgud och är allt annat än toleranta. Motståndarsidan ska förintas till varje pris, alla medel är tillåtna och mitt i skottlinjen står vi stackars oskyldiga helt oförstående och betraktar den förödelse som bara kan följa i spåren av en gurkenvig.

Tomma burkar med endast spadet kvar ställs tillbaka i kylskåpet. Denna taktik tjänar (enligt en källa som vill vara anonym) två syften. För det första försätts motståndaren i det tillstånd av frustration och besvikelse som bara en plötslig och oväntad avsaknad av en efterlängtad gurkskiva av just det där rätta märket kan föranleda. Tanken är att man ska sitta där med smörgåsen redo och skruva av locket till skattkistan bara för att finna den tom sånär som på ett par dillfrön. För den sanne entusiasten ser det dessutom ut som om de små kornen i hån formerat sig till en knuten näve med uppsträckt långfinger. För det andra ger en tom burk i kylen chansen att det tynade gurksaldot förbises när handlingslistan tar form.

Om en anteckning på listan ändå görs, får den stackars lilla lappen, sin oskyldighet till trots, även den utgöra slagfält. Tillägg, omskrivningar och till och med direkta strykningar förekommer i den hänsynslösa kampen. Sällan är frivilligheten att gå och handla så stor som när det magiska g-ordet finns på listan. Och aldrig är det så svårt att tyda de små tecknen på lappen som när de anmodar inköp av motståndarens elixir. Med skönjbar lätthet i steget äntras hemmet och den egna favoritens dubblett istället smygs in på den lilla yta som gapar tom efter att konkurrentens senaste förpassats till sin gurkburkshimmel. Triumf!

Förslagenheten vet ingen gräns. Den enda enighet de kan kosta på sig är att det är av yttersta vikt att man har tagit ställning i gurkfrågan och erkänner de stora och viktiga skillnader som så uppenbart föreligger. Den som slentrianmässigt nöjer sig med gurka ur den burk som till följd av ovidkommande omständigheter hamnat närmast, betraktas som en smaklös barbar vilken lika gärna kunde förpassas tillbaka till medeltiden och dess halvt förruttnade tilltugg.

Häromdagen gjorde jag mig skyldig till den största av dödssynder genom att blanda skivor av båda sorter på en och samma smörgås. De annars så bittra fienderna stirrade på mig och sade sammanbitet och med en röst ”Har du inte något du behöver ta hand om i garaget idag – hela dagen.”

Vi har inget garage.

För att göra en lång historia kort:

Sjuk->snörvlig->sjuk->halvkass->jättedålig->läkarbesök->tipsomvitaminDförimmunförsvaret->hälsokostbutik. Hem kommer jag med en burk piller för vuxna och en flaska sås till barnen.

Jag läser på flaskan.

Multivitamintillskott för barn. Stärker immunförsvaret samt ökar energin och motverkar morgontrötthet under den mörkare tiden på året. 

Dosering: Barn 1-6 år, 5ml dagligen. Barn 7-12 år, 10ml dagligen. Barn 13-17 år, resten av flaskan. 

Ibland kan det vara bra att ifrågasätta sådant som ses som självklart.

Men när Vetenskapsradion i P1 i morse rapporterade att bakfulla studenter i simulator hade opererat sämre än den nyktra kontrollgruppen reagerade jag först ungefär som SvDs PJ Anders Linder. Han skrev så här på Twitter.

Enligt Vetenskapsradion visar en ny studie att bakfulla kirurger opererar sämre än nyktra. När sätts omtöcknade forskare under lupp?

Sedan blev jag upprörd över fusket inom forskningen. För kom inte här och försök slå i mig att de fått ihop en hel kontrollgrupp av manliga irländska medicinstudenter som allihop var nyktra kl 9 på morgonen.

På kontoret har det installerats närvarosensorer som automatiskt släcker ljuset i rummet om man själv skulle glömma att göra det när man går.

Bra, vi ska spara på strömmen där det går och underlätta för folk att göra rätt.

Motsvarande detektorer sitter också på toaletterna – eller alltså – på väggen inne på toaletterna.

Skitbra. Man behöver inte ens tända själv.

Dock bör man se till att inte sitta för länge och för stilla. Tricket är att vagga av och an med överkroppen då och då för att tydliggöra för detektorn att man är kvar därinne. Det fungerar hyggligt tills man, som jag, hänger upp kavajen på den därför avsedda kroken på väggen. Ovanför detektorn. Kavajen hänger då för detektorn och kavajer hänger som bekant stilla.

Då blir det mörkt. Har man, som jag, dessutom stängt dörren om sig blir det riktigt mörkt.

Jag inser först inte vad som har hänt utan vaggar från sida till sida och flaxar med armarna som en dåre. Till slut ger jag upp och försöker fundera ut en plan B.

Vid 43 års ålder borde jag ha tillräcklig kroppskännedom för att värdigt kunna avsluta vad jag företagit mig och hitta ut även i mörker. Men var är pappret? Jag trevar fruktlöst runt lite efter rullen när det går upp för mig varför det blivit mörkt. Plan C.

Med byxorna i knävecken skuttar jag lite trevande jämfota över golvet med armarna utsträckta framför mig för att hitta väggen och den, vid det här laget ljudligt fnittrande, kavajen.

I samma ögonblick som jag når fram och får på ljuset hör jag hur dörrhandtaget trycks ned av någon från utsidan.

Jag vet inte vem det var, men jag är övertygad om att vi båda är lika glada att de inte kopplat även dörrlåset till närvarosensorn.

Fredag 4/2

Idag bär det av till Stockholm på ett jobb. Väckarklockan på 05.20 (att jag aldrig lär mig), upp och iväg. Vilket också innebär ut…
Det blåser 12 -14m/s enligt väderappen i telefonen. Att det piskar ner snöblandat regn kan jag konstatera alldeles själv, utan tekniska hjälpmedel.

Skitväder.

Jag kör längs 108:an, är trött, huttrig och surar redan över att jag kommer att behöva gå de dryga hundra metrarna från parkeringen till terminalbyggnaden – i det här vädret. Urk.
Vindrutetorkarna går på högvarv, fläkten är uppskruvad för att hålla rutorna imfria och vinden stöter bilen i sidled gång på gång.

Skitväder.

Där framme i det kompakta mörkret ser jag en mötande bil. Den ser ut att köra sakta. Tro det, den har ju bara ett fungerande halvljus. Milt osmart i det här vädret. Mötet närmar sig och jag blir inte klok på om det är höger eller vänster lykta som fungerar eftersom den ser ut att ligga mitt i filen. För säkerhets skull drar jag mig lite ut till höger. Det är ju dålig sikt.

Skitväder.

Så möts vi. Jag och motorcykeln… I samma ögonblick som det går upp för mig att det är en motorcykel kan jag svära på att jag genom visir, vindbrus och rutor kan höra mannen (ja, ni kvinnor får ursäkta, men jag förutsätter att det är en man) skrika.

Skijjjtväeijdöör!!!

Så var det då dags för final i handbolls-VM. Frankrike möter Danmark – i Malmö. Uppgjort för en ljumt avslagen tillställning i den måttligt sportintresserade barnfamiljens TV-soffa.

Mhm.

Här följer ett klipp från när slutsignalen ljudit och slutresultatet står klart för två (2) – ja de är bara två – 13-åringar.